boklast.blogg.se

Mitt förra inlägg och en diskussion i Facebook-gruppen Authors Helping Authors har fått mig att fundera på en sak. Vad är det som är viktigt i skrivandet - ämnet eller tekniken? Att skriva tillgängligt för den stora massan eller att skriva korrekt rent språkligt och innehållsmässigt? Att skriva för att en själv vill det eller för att andra ska vilja läsa?

 

Jag tror att det finns ungefär lika många svar på de frågorna som det finns folk som skriver. Själv skulle jag helst vilja se att de flesta skriver så korrekt och "bra" som möjligt för att de vill det, och att det samtidigt skulle göra att många människor ville läsa. I alla fall är det hur jag skulle vilja att mitt eget skrivande fungerade.

 

Det finns vissa som tycker att en ska vänta tills inspirationen infinner sig, medan andra tycker att det viktigaste är att skriva. Ett typexempel på det senare är NaNoWriMo, där målet är att skriva en roman på minst 50 000 ord under november månad. Om du är en person som tycker om sådana utmaningar, och att arbeta mot en strikt deadline, så kan jag rekommendera Write or Die. Det är ett verktyg som med mer eller mindre stressande metoder (förhoppningsvis) hjälper dig att skriva.

 

Själv anser jag att en gyllene medelväg är att föredra. Skriv för att du vill det, men du måste kanske lära dig att vilja skriva regelbundet. Och en av de viktigaste sakerna som en som skriver måste göra är, enligt mig och flera andra, att läsa. Se hur andra skriver, så kanske du blir hjälpt med att hitta din egen "skrivarröst".

 

 

Men tillbaka till läsandet. Som Akademibokhandeln säger: Att läsa är att resa. Så är det verkligen, och jag är glad att jag får resa så mycket i böckernas värld. Det finns så många intressanta platser, ämnen och frågor att upptäcka! Inte konstigt att jag samlar på mig så många. Jag satte ju målet 20 lästa böcker i år, eftersom jag hade en liten "torr" period tidigare, sen ökade jag på det till 25. Som det ser ut nu så får jag öka det till minst 30. Yay!

 

A Private Gentleman är rolig att läsa, kombinationen homoeritik och 1800-talsaristokrati med ett stänk av funktionsnedsättning fungerar och förutom användandet av ordet "cock" så känns språket också bra. Nu vet jag att termen användes långt innan 1800-talet, men ordet känns lite malplacerat i sammanhanget (även om det återfinns i majoriteten av homoerotiska berättelser). Nåja, to each their own, som det heter.

 

Vad gäller Den döende detektiven så har det inte blivit så mycket läst utav den på sistone, men jag hoppas kunna ge en uppdatering under helgen. Då ska jag också försöka skriva lite om mina senaste bokfynd.